Sju andra fåglar

Den morgon jag läser att träden kan skicka kol till varandra under jorden genom svamptrådar tunnare än hår, som en bokskog utanför Uppsala hela tiden hållit på med något vi bara råkade stå ovanpå, med våra nycklar och kvitton och den där påsen som alltid går sönder mellan affären och bussen, medan björkarna några meter bort byter socker mot fosfor, kanske till ett träd som inte längre får nog med sol sedan huset på andra sidan vägen och jag tänker på hur vi brukade säga att skogen var tyst, fast ingen av oss någonsin böjde sig ner tillräckligt länge för att höra vad en rot gör när en annan rot, sjuk av torka eller skalbaggar, börjar skicka ut något kemiskt, något de andra tydligen känner igen och svarar på genom mörkret där nere, under våra skor, under cykelbanan, under parkeringsplatsen där en man sitter kvar i sin Volvo med motorn igång fast det är augusti, och längre bort Mälaren som håller allt det där ljuset utan att någon bett den, varje liten metallisk bit av himlen som vinden drar sönder och sätter ihop igen medan vi går förbi och pratar om räntan, om hur mycket en tvåa kostar nu, hur snart vi måste vara hemma, hur det tydligen ska regna senare, fast ovanför oss en flock starar redan har vänt på exakt samma gång utan ledare, utan karta, bara genom att varje fågel håller reda på sju andra fåglar, sju, som om det fanns något oerhört enkelt vi missat någonstans mellan att ge saker namn och att tro att namnet betydde att vi hade kommit fram.